Herr Dahl, en förmögen handlare i Stockholm, var lycklig make och fader. Tre barn, två pojkar och en flicka, skänkte hans levnad glädje och fröjd. Det var hans högsta önskan att om aftonen, efter dagens arbete, sitta vid sin fromma hustrus sida och betrakta de ungas oskyldiga lekar, och i barnens hjärtan inplanta vänliga lärdomar. Också hyste de små en innerlig tillgivenhet för den gode fadern och varje gång han inträdde i deras lilla kammare emottog de honom med högt jubel.

Den äldre av pojkarna, Henrik, var omkring åtta, och hans broder Albert sju år gammal Flickan, den yngsta i familjen, hade endast hunnit det femte året. Hennes namn var Hildegard.

Den kärlek fadern så innerligt skänkte dem förtjänade de även, för mera lydiga och läregiriga barn finner man inte så lätt. En mörk och kall Novemberafton satt de små, muntra och glada som vanligt, framför den sprakande brasan.

Henrik, som var en mycket ordentlig pojke, hade lagt sina och syskonens leksaker framför sig på ett litet bord och var ivrigt sysselsatt att, så väl han kunde, laga det som gått sönder och blivit bristfälligt.

Lilla Hildegard betraktade med stora ögon sin broders skicklighet, och slog glatt tillsammans sina händer då han lyckats att nätt limma ihop en brusten leksak, och sedan med färger ur den fina färglådan, en julgåva från deras älskade moder, målade och återställde den i sitt forna skick. Han var just nu fördjupad i det svåra göromålet att sätta ihop en vattentunna, vilken tillhörde broder Albert, och som genom ett olyckligt fall mot golvet fått de flesta av sina band söndersprungna.

Men detta arbete ville ej riktigt lyckas för Henrik och gång efter annan såg han sin möda fruktlöst förspild.

[Start of page 2]

»Nej!» sade han slutligen knotande, »nej! Albert, det här går aldrig bra. Vi måste be pappa att han låter snickaren laga din vattentunna, det är hans yrke och han måste således förstå det bättre.» »Snickarens yrke,» anmärkte fadern, som under tiden inkommit, småskrattande åt den unge talaren. »Snickarens yrke är ej att laga tunnor, det tillhör tunnbindaren.»

»Ack! så roligt att du kom, pappa,» ropade barnen, och Henrik beredde sig att lägga de framtagna leksakerna på deras vanliga plats. »Nu berättar du visst något för oss,» sade Albert med bedjande röst.

»Ja, ja!» ropade lilla Hildegard, hoppande av glädje. »En saga. – En saga!»

»Historier och sagor», sade fadern betänksamt, »sådana kunna nog vara bra och undervisande, men i afton vill jag underhålla er med något annat.» Vid dessa ord tog han ur sin bröstficka några kolorerade tavlor och lade dem framför sig.

»Tavlor! Tavlor!» jublade Hildegard och hennes blåa ögon strålade med dubbel glans.

»Och vad föreställer de?» frågade Albert nyfiket.

»Sätt er omkring mig så ska ni få se,» svarade fadern.

»Åh!» sade Henrik, med ett uttryck av bedragen förhoppning: »det där är ju inte nöjsamt. – Smeder och slaktare behöver man ej rita av! Vem vet ej hur de se ut och vad de göra?» –

»Menar du det?» återtog fadern. Ditt yttrande nyss, då du ville skicka Alberts vattentunna till snickaren, bevisar att du ej har reda på skillnaden emellan hantverken. Och om du också vet namnet på en del yrken, är det mer än säkert att du ej har reda på hur de bedrivas och vilka verktyg man därtill begagnar. Jag vill därför ge er några upplysningar därom. Dessa tavlor som jag visat er skola göra min framställning klarare och tydligare. Har ni lust?»

»Gärna!» ropade barnen och Herr Dahl började.

[Start of page 3]

Bagare

är en hantverkare, som är berättigad att baka och försälja allehanda slags bröd. Redan i Abrahams tid talas om bagare, därför är detta yrke mycket gammalt.

Bagaren begagnar mjöl, jäst, salt och vatten samt, till vissa brödsorter, mjölk, smör, ägg och åtskilliga kryddor. De redskap, han behöver till bedrivande av sitt yrke, är: bakugn, (som är murad av tegel och kalk), ved, brödspadar, bakbräde, baktråg, kräckla, ugnsopare eller viska, såll, brödform, brödnagg, borstar o. s. v.

Bagaren tillreder degen i baktråget, knådar den med händerna, och när den är väl arbetad och fått tillräckligt jäsa, gör han bröd därav av åtskillig form och storlek. När ugnen är eldad, elden uttagen medelst kräcklan och ugnen utsopad medelst viskan, skjuter han in brödet på spaden, slår igen ugnsluckan och låter det vara därinne tills det är behörigen gräddat, vartill små bröd fodrar en halv, men stora en à två timmar.

Målaren

är en artist eller konstnär, som med pensel och färger avbildar åtskilliga föremål ur naturen och fantasin. Målarekonsten är mycket gammal och har sitt ursprung från Grekland.

Man indelar den i vattenmålning, oljemålning, freskomålning (målning på våt kalk), pastellmålning etc, varvid Målaren betjänar sig av vatten- eller oljefärger.

Målaren har, vid oljemålning, den grundade duken på ett staffli, framför vilket han sitter eller står; i vänstra handen håller han, utom paletten, varpå färgernaär upplagda, målarstaven, för att därmed ge stöd åt den högra, och målar de utkastade bilderna med penseln.

De berömdaste målare i gamla tider var, hos Grekerna: Xeuxis, Parrhasius, Apelles och Protogenes. I nyare tider har isynnerhet Italien alstrat berömda konstnärer, såsom: Michael Angelo, Paul Veronese. Titian, Raphael, Tintoretti, Caracci, vilken senare var utmärkt i freskomåleri.

I Tyskland har Albrekt Dürer, Holbein och Kranach förvärvat sig stort rykte.

Nederländska Skolan utmärker sig genom Rubens, Rembrand, van Dyk och Lucas van Leyden.

Berömde Svenske målare äro: Ehrenstrahl, Hörberg, Laureus, Wickenberg, Fahlcrantz, Westin.

[Start of page 4]

Slaktare

slaktar tam och gödd boskap, vilket sker dels i allmänna slakthuset, dels hemma hos honom. Den större boskapen, t. e. oxar, slås först för pannan med yxhammaren, varpå de sedan stickas i halsen, på det blodet kan rinna av; de mindre, såsom kalvar , får etc, stickas vanligen genast.

Sedan kreaturet är slaktat, flås huden, inälvorna , den såkallade räntan, Tas ut och kroppen Hängs upp, vartefter den sönderhugges i större eller mindre delar och försäljes.

Den egentliga Slagtaren befattar sig i allmänhet inte med svinslakt. Svinet, vars kött vanligast kallas fläsk, skållas och rakas sedan det blivit slaktat.

Slaktarens redskap är: yxa eller bila, kniv , brynstål etc.

Såväl av det slaktade kreaturets kött och talg eller ister som av räntan görs allehanda slags korv; av svinet får man särskillt skinkor, vilka insaltas rå och därefter rökes.

Muraren

uppför murar, valv , ugnar o. s. v. av tegel eller annan sten. Till bindningsämne behöver han kalk och sand , varav murbruk beredes, ävensom lera ; hans förnämsta verktyg är mursleven .

Stenhuggaren

ger mest huggning åtskilliga stenarter, såsom granit (gråsten), marmor, sandsten o. s. v., den form, man önskar. Hans verktyg är: cirkel , vinkelmått , lodbräde , riktsnöre , huggjärn , mejslar , hammare m.m.

Bildhuggare

kallas den konstnär, som av trä och åtskilliga stenarter, såsom: marmor, alabaster och sandsten, efter konstens regler hugger bilder, statyer etc. De skönaste arbeten förfärdigas av sten sedan Bildhuggaren förut av ler, gips eller vax format en modell, vartefter han rättar sitt arbete. Hans förnämsta verktyg är mejslar av åtskilliga slag, hammare , klubba , raspar , borrar etc.

För mer än tvåtusen år tillbaka fanns i Grekland de berömdaste bildhuggare, såsom: Phidias, Praxiteles. Nyare tiders utmärkta konstnärer i denna väg är, i Italien: Mich. Angelo, Bandinelli, Bernini, Canova; i Frankrike: Girardon, Savassin; i Tyskland: Dannecker, Schwanlhaler; i Danmark: Thorwaldsen, och i Sverige: Sergel, Fogelberg, Byström.

[Start of page 5]

Vagnmakaren

färdigställer av trä vagnar, kärror, skrindor, slädar o. s. v. Vagnshjulen består av nav, ekrar och lötar. Sedan vagnmakaren färdigställt hela vagnen, som består av ställning och korg, beslås den av smeden, klädes och stoppas av sadelmakaren samt målas av målaren.

Vagnmakarens verktyg består i bilor , sågar , hyvlar , borrar , huggjärn m. m.

Glasmästarens

yrke är att infatta glasskivor . Han behöver härtill en diamant , varmed han skär glaset, linjal , tumstock , kittkniv , hammare , stift etc. Glaset bereds i glashyttorna, med eldens hjälp, av aska, pottaska, kiselsten, sand, borax, salpeter, gips, koksalt etc. Det bästa är det Venetianska, Engelska, Franska, därnäst det Böhmiska.

Bryggaren

bereder av malt , humle och vatten en dryck, som kallas öl , eller, i svagare skick, dricka eller svagdricka . Det är en mycket gammal uppfinning, och några vill till och med ge den gamle Egyptiske Konungen Osiris hedern av uppfinningen. Svenskarna tycker i allmänhet mycket om denna dryck.

Det brygges vanligtvis av korn , men även av vete , till och med havre , sedan av spannmålen först malt blivit beredt. Sedan det sistnämnda blivit blött, låter man det något torka, på det det må börja gro, varpå det bringas på torklaven för att ännu mer torka.

Sedan maltet blivit grovmalet, kommer det i mäskkaret och mäskas, varpå det kokas i bryggkitteln . Den vätska, som därigenom erhålles, kallas vört, vilken sedan kokas med humla. Nu kommer den, med humla tillsatta vörten, i kylfatet , där den får vara tills den kallnat.

Sedan vätskan därpå blivit hälld i stora kar, bringar man densamma i jäsning med jäst , varpå ölet är färdigt. Genom senare utspädning med vatten, i mer eller mindre mån, erhålles så kallat svagöl och svagdricka.

När ölet är väl bryggt och förvaras i en god källare, bäst iskällare, håller det sig länge. En egen sort öl är den så kallade portern, en Engelsk uppfinning, som sedemera blivit eftergjord i Sverge, där denna dryck även är mycket i bruk.

Tunnbindaren

tillverkar av laggar , som utvändigt sammanhålls av band , allahanda slags träkärl, såsom: fat , ankare , byttor , såar , ämbar .o.s.v.

[Start of page 6]

Till redskap behöver han en fogbänk , varvid han hugger till och hyllar virket, handbila , bandkniv , klubba , hammare , tänger , borrar m. m.

Borstbindaren

tillverkar av svinborst , get - och andra djurhår, borstar av olika storlek och form, penslar m. m.

Borsten eller håret sätts i små knippor i en träskiva av den skepnad och storlek, som Borsten skall erhålla, och fästes med hett beck eller messingstråd, vartefter den skärs jämn på blyplåten med huggkniven .

Verktygen består vidare av skruvstäd , sylar , borrar o. s. v., även som en skärbänk .

Sejlaren eller Repslagaren

tillverkar av hampa och lin rep , snören o. s. v., och platsen, där han arbetar, kallas repslagarbana .

Hampan eller linet häcklas först och spinnes sedan med ett hjul, som har 2, 3 eller flera hakar, till 2-, 3-, 4-, ja ända till 16-tvinnade linor eller snören, av den grovlek och styrka, som ändamålet, vartill de ska användas, kräver.

Kammakaren

gör av horn , elfenben , sköldpaddsskal m. m. åtskilliga slags kammar . Sedan hornet blivit pressad! och skuret i den form, kammen skall ha, sätts denna i skruvstädet och färdigarbetas med därtill bra filar och sågar .

Hornet kan även genom betsning erhålla utseende av sköldpadda.

Boktryckarens

yrke är att trycka böcker etc. Han arbetar som sättare eller tryckare.

Sättaren ställer sig framför stilkasten , vari ett stort antal av varje bokstav ligger i sitt särskilda fack, sätter manuskriptet, som skall sättas, i tenakeln , vilken är av trä, tar vinkelhaken , som är av mässing, järn eller trä och ha som syfte, att den ena raden blir lika lång som den andra, i vänstra handen och sätter med den högra den ena bokstaven efter den andra i vinkelhaken, tills de utgör en full rad, och börjar då på nytt nedanför denna. När vinkelhaken sålunda är full med sådana rader, flyttar han dem i skeppet, och fortsätter så tills kolumnen eller sidan är full, varpå han ombinder denna med ett snöre och skjuter den på sitt behöriga ställe på sättbrädet. När så många kolumner är utskjutna, att arket är fullt, omgiver han dem med steg, som bestå i träslåar, tar bort snörena och kilar det hela fast i en

[Start of page 7]

järnram , som sedan av tryckaren lyftes i pressen , varvid den erhåller färg ( trycksvärta ) med hjälp av valsen, varefter först korrekturet avdrages. När nu begge sidorna av ett ark, skön- och mot-trycket, blivit åtdragna, genomses detta av korrektorn, som utmärker de däri befintliga felen i randen; därefter upptar sättaren, med ålen (en rak syl) de oriktiga bokstäverna eller orden och insätter rätta i stället; och när till slut reviderarket är avtryckt, på det man borde kunna se, om allt, som var anmärkt i korrekturet, blivit rättat, så börjas tryckningen. De tryckta arken hängs upp på streck, torkas och läggas på varandra i högar.

Den brukade formen tvättas sedan av med skarp lut och en borste på vaskbrädet och stilarne lossas från stegen, varpå bokstäverna av sättaren avläggs , d. v. s. läggs tillbaka i sina fack i kasten.

De olika stilsorter, varav Boktryckaren betjänar sig, kallas missal, sekunda, cicero, korpus, petit (vilka de tre sistnämda är antingen fraktur eller antiqva, Svensk eller Latinsk stil) etc. etc. Formaten är folio, qvart, oktav, duodes o. s. v.

Boktryckarkonsten uppfanns av Johan Guttenberg, en Tysk, i 15:de seklet, och blev sedan av andra förbättrad.

I nyare tider försökte Didot i Paris att trycka med stereotyper, d. v. s. sammangjutna bokstäver. Sådana böcker har företräde framför de på vanligt sätt tryckta, medan de är felfriare och billigare.

Timmermannen

arbetar trävirke , för att därav bygga hus, fartyg m. m. Trädet fälls i skogen, varpå det med bila hugges till bjälkar o. s. v. Timmermannens verktyg är, utom det nyssnämnda, handyxa , såg , hyvel , borr , vattenpass , vinkelmått , tumstock , mätsnöre o. s. v.

Taktäckare

En handtverkare, som täcker ett tak med tegel, för att skydda det mot regn och stormar. På de ställen, där man begagnar skiffer i stället för tegel, kallas sådana hantverkare skiffer-täckare. Skiffern grävs upp, tillreds, sorteras: i fot-, tak-, ränn- och vattenstenar. En sådan handtverkares verktyg består av en hammare , en hållhake , tåg , stege , murslev och kalkämbar .

Hovsmeden

Denna hantverkare sysselsätter sig med att sko hästar, samt att beslå vagnar, kärror, plogar etc; att tillverka yxor, hammare etc. Han har i sin verkstad ässja och städ. I ässjan glödgas järn med kol och ges på städet den form det skall ha.

[Start of page 8]

Då man skor hästar måste man vara mycket uppmärksam att de inte sömstickas. En hovsmed måste även känna läkekonsten för hästar.

Hans verktyg är flera slags större och mindre hammare , tänger , skruvklåvar , filar , raspar , spikjärn etc.

Färgarens

yrke består i att ge ull, garn och tyger av alla slag den färg, som efterfrågas.

Färgaren antager blott fem huvudfärger, av vilka han genom blandning frambringar de övriga. Den äkta blå färgen erhåller han av indigo eller vejde; den oäkta av campeschträ . Den äkta röda fås av cockenille , den medelmåttiga av krapp och andra ämnen, och den oäkta av bresilja och safflor . Genom blandning av blått och rött uppkommer violett. En gul färg ger isynnerhet Orlean, Qvercitronbark och Vau. Gult och blått ger en grön färg.

Brunt färgas med valnötskal , valnötsrot , albark , sumack , sandel . Med galläpple , sumack och en tillsats av kopparvitriol och vinsten bereds den svarta färgen.

För att färga ospunnen ull, lägger man den, då färgen är tillredd, i kypen (färgkitteln) och rör flitigt om med en käpp. Här i får den ligga längre eller kortare tid, alltefter som färgen skall bli mörkare eller ljusare. Därpå upptages den, kastas på en bår, som lägges över kitteln, på det färgspadet kan rinna av, vartefter den sköljes i rent vatten och torkas.

Innan ullen tas till färgning måste den alltid förut genom tvättning vara renad från smuts och fett.

När stora tygstycken ska färgas, ställs en härvel över kypen, med hjälp av vilken tyget hasplas in och åter upp ur färgvätskan och hålls i en beständig rörelse däri; och när det nu fått sin behöriga färg, slås det tillsammans och upphänges över en ställning, så att vätskan kan rinna av, och sköljes sedan i sjön.

Kopparslagaren

tillverkar av koppar åtskilliga slags kärl, såsom brygg - och brännvins - pannor, flaskor , fat , kaffepannor och andra kokkärl etc. Han får kopparn i plåtar och arbetar den såväl kall som glödande, och förtennar vanligen sina kärl med tenn.

Kopparslagarens redskap är: större och mindre städ , hammare , träklubbor , mejslar , skruvstäd , filar o.s.v.

[Start of page 9]

Bleckslagaren

tillverkar av järnbleck åtskilliga husgeråd och kökssaker, såsom te - och kaffekokare , ljusstakar , lanternor , trallar , durkslag , flaskor , takrännor , ugnsrör etc.

Bleckslagaren skär eller klipper först till blecket, efter cirkel och vinkelhake, och löddar samman sedan delarna med snällod, (som består av 1 del bly, 1 del tenn och 2 delar vismuth); men sådana varor, som ska utsättas för eld, såsom kokkärl etc, falsas eller naglas ihop.

Svarvaren

tillverkar av trä, ben, horn och metall åtskilliga saker, såsom: kulor , käglor , ringar , knappar , käppknappar , spinnrockshjul , piphuvuden , bräd - och schackspel m. m.

Han gör alla sina arbeten vid svarvstolen och använder då föjande verktyg: cirkel, mejsel, borr, skärdon, svarvjärn , sticksåg, raspar, filar, tänger, hammare, med flere andra instrument.

Varje material, varav något skall svarvas, sätts in vågrätt i svarvstolen och vrids runt med en trampinrättning kring sin axel, varunder man med svarvjärnet ger det den skepnad, det ska ha, samt poleras då det är färdigt.

Skräddaren

tillverkar av åtskilliga slags tyger, såsom siden , ylle (kläde) o. s. v., manskläder, såsom rockar , västar , byxor etc.

Han tar först mått, skär sedan till tyget efter detsamma, tråcklar sedan ihop de enskilda tygstyckena, syr sedan klädningen färdig och pressar den.

Skräddarens verktyg består av sax , pressjärn , nålar , tråd , fingerborg och aln .

Smeden

tillverkar järnarbeten av alla slag, var ibland även lås, vilkas förnämsta beståndsdelar är kolven , fjädern , vredet och nyckeln. Smeden är antingen, alltefter som han förfärdigar finare eller grövre arbeten, klensmed eller grovsmed . Den senare är också Hovslagare . Hans verkstad är försedd med ässja , större och mindre städ , släggor , hammare , skruvstäd , filar o. dyl.

I ässjan glödgas järnet eller stålet och ges sedan, med hammaren, på städet den form, det ska ha.

[Start of page 10]

Skomakaren

tillverkar stövlar , skor , tofflor etc. av åtskilliga lädersorter, såsom av oxe, kalv, får och bock, samt även av tyger. Liksom Skräddaren tar han också mått med en pappersremsa.

Stövlar eller skor åt men görs vanligen av oxhud eller kalvskinn (i Läderhandeln kallat vaxläder); skor för kvinnor och kängor av får- eller bockskinn, eller saffian (färgat skinn) eller siden- och annat tyg.

Till stövlar skärs först skaften och recefterna, sedan sys sidofodringen fast, bindsulan fästes, recefterna krökas, lästen insätts, yttersulan anbringas och klacken pålägges, stöveln svärtas och putsas av (blankas), varpå den är färdig.

Skorna är så kallade randskor eller vända skor. Vid de senare läggs sulan på lästen, ovanför lädret, med köttsidan utåt, fastsys dervid, skon tas av lästen, och nu först vänds utsidan ut.

Skor för kvinnor arbetas lättare och finare.

Skomakarens verktyg består av pryl , syl , kniptång . hammare , spännrem , becktråd , borst , putsträ , tillskärarebräde , läster och stövelblock etc.

Tenngjutaren

tillverkar av tenn fat , tallrickar , kannor , skedar och andra för ett hushåll nödvändiga kärl.

Hans huvudsakliga arbete består i formarnas tillverkning, smältningen, gjutningen och svarvningen.

Till gjutning av tallrickar och andra kärl, som inte är djupa. fordras formar av messing, bly, sten, gips eller lera, vilka består av två delar; men till pjäser som är djupa, såsom kannor o. dyl., sammansätts formen av 4, ja flera delar.

När stycket är gjutet, svarvas och till slut poleras det. Tenngjutarens redskap består av smältugn, smältdegel, stöpslevar , formar , pressar , städ , svarvlåda , åtskilliga svarvjärn , tänger , mejslar , hammare , filar etc.

Guldsmeden

även Guld- och Silverarbetare kallad, tillverkar av guld och silver åtskilliga saker, såsom: fat , tallrickar , tekannor , skedar o. dyl.; dock sysselsätter de sig även med tillverkning av smycken av guld och silver samt ädelstenar, emedan det senare egentligen tillhör Juveleraren.

[Start of page 11]

Guldet och silvret arbetas icke i rent tillstånd, utan uppblandat. Guldet uppblandas antingen med silver eller koppar och värderas efter karater; det finaste guld är 24 karat och kallas då dukatguld; 18 karat är det sämsta kontrollguld.

Det finaste silvret är 16-lödigt.

Till lödning använder Guldarbetaren slaglod , som består av till guld: av dukatguld, silver och koppar; till silver: av silver och messing, och erhålls flytande genom borax och glasgalla.

Genom polering ges, efter förarbetningen, guldet och silvret en skön glans.

En utmärkt guldsmed var Italienaren Benvenuto Cellini.

Garvaren

bereder åtskilliga slags hudar och skinn av djur. De indelas i Lo- och Vitgarvare (Karduansmakare). Den förstnämnda använder sig av ek- och tallbark, som, i sitt härtill preparade skick, på Tyska kallas »Lohe»; därav deras namn.

Garvaren blöter ner de torra hudarna någon tid i vatten, tar sedan upp dem, strör köttsidan med salt, slår ihop dem och låter dem i detta skick ligga 8 till 12 dagar, skaver av sedan med skavkniven på skavbocken håret, varpå de betsas, d. v. s. läggs i en inmurad kittel, som innehåller en lut av tall- och ekbark, och sist i gropen, där de strös med grovmalen bark och ofta vändas och få ligga till lädret är fullkomligt garvat, varpå de tas upp och förvaras till försäljning.

Detta är så kallat sulläder; men Logarvaren bereder även smorläder, vilket senare tillverkas av tunna hudar.

Vit - eller Sämskgarvaren (Karduansmakaren) förarbetar skinn av kalv, får, bock, även av rådjur, hjortar, elgar o. s. v. och gör dem så mjuka, att kläder kan göras därav.

När man vill bereda det slags gula skinn, som man kallar sämsk, tvättar man först de rå hudarna och lägger dem i kalk, befriar dem sedan från håret eller ullen, och sedan de ännu en gång blivit inkalkade och skavna med skavjärnet, läggs de i stark lut, skavas liksom förut, strykas, tvättas och läggs i klibetsen. När de blivit upptagna, urvridna och valkade, samt därefter flera gånger insmorda med fisktran och torkade, tvättas de ännu en gång i luten och torkas, vartefter de är färdiga.

Det vita såmsket beredes på samma sätt, utom att det inte valkas eller smörjes med fisktran, utan görs vitt med hjälp av alun.

[Start of page 12]

Kakelugnsmakaren

gör av lera eller lera kakel till ugnar även som allehanda köks- och andra käril, såsom krukor , fat , tallrickar , pannor , deglar m. m.

Leran knådas och stampas samt formas sedan. De formade styckena torkas i solsken eller fria luften, blir därefter glaserade och bränns slutligen i ugnen.

Hans verktyg är skivan , skenan , lerstampen , åtskilliga slags formar , hammare , borste o. s. v.

Bokbindare

kallas den hantverkare, som binder in till böcker tryckta, skrivna eller endast rena pappersark. Förfarandet härvid är följande: arken såvida de inte förut är limmade, t. ex. skrivpappret - planeras, d. v. s. dras genom limvatten och åter torkas, falsas, d. v. s. viks ihop och stryks med en benkniv , bultas med en klubba, läggs i häftlådan etc. vartefter bandet tas fram och boken är färdig. De vanliga banden är av papp , skinn , pergament , cloth (ett slags tyg) och skills i välska, halffranska, helfranska o. s. v.

tillverkar Bokbindaren portföljer, fodral och andra papparbeten.

Sadelmakaren

tillverkar av läder sadlar , selar , remtyg , tömmar , piskor , kappsäckar , jaktväskor m. m. samt klär och stoppar vagnar o. s. v.

Hans verktyg utgörs av skärbräden , klåve, knivar , hammare , tänger , sylar m. m.

Vävaren

väver tyger av alla slags garn. Det ges ylle (klädes-), siden-, bomulls- och linnevävare , vilka få sin benämning efter den tygsort, de väver.

Deras verktyg är huvudsakligen vävstolen , skärkronan , ramen och spolrocken etc. Vävstolens förnämsta delar är åter vävskeden, skaften, bommen, trampor, lattor, spännaren, skottspolen, borsten etc.

Vävdon går till på följande sätt:

Ränningen rullas ordentligt, vilket går till på det sätt, att tjugo nystan garn läggs i en låda av tjugo rum, trådarna dras genom ett bräde med tjugo hål och tas upp tillsammans på en stor krona av samma längd som det blivande tyget, och detta förnyas så ofta som erfordras till det sistnämdas tillämnade bredd.

[Start of page 13]

Trådarna dras genom skeden och solven och lyfts upp och neddragas ömsom med tramporna, oftast på ett ganska konstigt och invecklat sätt, alltefter som mönstret fordrar.

Mellan dessa upp- och neddragna trådar av ränningen införes inslaget med hjälp av spolen, som löper fram och tillbaka däremellan, och för varje gång slås hårt till med skeden.

När väven, om denna är ofärgad av linne eller bomull, är färdig, tas den ur stolen och antingen bleks eller används oblekt.

AV fårull tillverkas ylletyger, såsom kläde, vadmal, flanell etc, och de, som tilverkar dem, kallas klädesfabrikanter, och deras yrke utgör ett eget för sig. Det härtill erforderliga garnet bereds av fabrikanten. Då vävnaden är färdig, kommer den i valken, för att valkas, och överskärs sedan (en operation, varigenom den grova luggen tas bort), och nu är varan färdig.

Ullens finhet bestämmer varans godhet och värde. Den finaste ullen kommer från Spanien, dock även i andra länder har man försökt förbättra ullen genom fåravelns förädling.

Sidenvävaren tillverkar av silke åtskilliga slags tyger. Detta får vi till största delen från Italien och Frankrike, där det erhålles av silkesmasken.

Buntmakaren

som även kallas Körsnär, bereder skinn av djur, på så sätt, att han låter håret sitta kvar, men tar bort deras styvhet och gör dem mjuka och varaktiga, så att de kan användas till vinterplagg.

De råa skinnen smörjs in med svinister, knådas sedan i tramptunnan, skavs (naturligtvis på köttsidan), bestryks med salt och vatten, skavs ännu en gång med det trubbiga skavjärnet , vartefter man skrider till hårens slätkammande.

Om det är fett på hudarna, renar han dem med att beströ dem med varm sand och gips samt därpå knåda dem med varmt kli. Genom konst kan Buntmakaren ge skinnen en vacker färg.

Hattmakaren

tillverkar hattar av åtskilliga ullsorter.

Ullen piskas först med käppar, på det den borde bli rätt lös samt fri från damm och orenlighet. Därefter blir den krämplad och till slut fackad med fackbågen och sålunda förberedd till hopfiltning.

När detta skett tas den, med hjälp av vissa handgrepp, i lösa filtstycken i form av en triangel, som kallas ett fack; till en hatt fordras fyra sådana fack.

[Start of page 14]

Härpå filtas dessa fack, vilket sker på en het kopparplåt, och valkas sedan, därefter börjar man forma hatten och ge honom sin skepnad, i det man bearbetar den på en träform, varpå den sedan ställs till att torka.

Till slut färgas den, till detta tas bresilja, vitriol och galläpplen, styvs, pressas, fodras och stofferas. Grova hattar görs endast av fårull; men de finare får en blandning av har-, kanin- eller bäverhår . De senare ger de finaste och dyraste hattar.

På senare tid har man börjat klä över de av ull tillverkade stommarna med felb, ett eget slags av silke tillverkat tyg.

Snickaren

förarbetar inhemskt och utländskt trä till åtskilliga husgerådssaker m. m., såsom: skåp , sängar , bord , stolar , byråar , skrin m. m., dem han tillverkar med mer eller mindre prydlighet.

En snickare, som vill anses duktig i sitt yrke, bör inte endast kunna tekna, utan även känna ordningen av de fem pelareslagen.

Hans verktyg är: hyvlar , sågar , huggjärn , hammare , cirklar m. m. och hans arbetsbord är hyvelbänken . Till bindemedel använder han lim.

Mekanikern

som även kallas matematisk instrumentmakare, tillverkar de matematiska instrument , som användas inom geometrin, optiken, astronomin etc, såsom: bestick , mätbord , astrolabium , kvadranter , sextanter , oktanter o. s. v., åtskilliga sorter slipade optiska glas, såsom kikare , glasögon , barometrar , termometrar , luftpumpar , elektricitetsmaskiner etc.

Många Mekaniker har förvärvat sig ett stort rykte, t. ex. Brandes, Herschel, Dollond o.a.

Pappersmakaren

Det ställe där papper bereds kallas papperskvarn , och ägaren pappersmakare eller pappersbruksägare. Tillverkningen av papper sker på följande sätt: De gamla lumporna sorteras i lumpboden; därefter skärs de sönder med skärverktyg och mjukas upp i tråg, tills de kommit i en viss grad av förruttnelse; då stampas de fina i stampkvarnen vilket arbete fordrar 24 timmar. Därefter blir de upptagna och bortförda. Dessa fina lumpor kallas då halvtyg , som sedan kommer i den såkallade Holländaren (en vals med många knivar) där de görs till heltyg. Därefter kommer det i den såkallade Räfslådan , där det genomarbetas och förvandlas till en tjock välling. Ur denna låda

[Start of page 15]

kommer vällingen i Byttan ; ett stort fat som nedifrån kan uppvärmas genom en kopparblåsa. Vid Byttan står Byttdrängen, vilken med ett ämbar hämtar upp så mycket tyg i en messingsform som behövs till ett ark. Tyget sätter sig strax på formens stålträdsbotten, och täcker den, varpå sedan formen en gång skakas över byttan, varvid vattnet rinner av genom formens trådgaller; ifrån formen kommer det sedan på Filten , som Filtlärlingen har framför sig på en bräda, varpå sedan åter läggs en filt, varpå det andra arket förs; och detta fortgår så länge tills en hög av 181 böcker ligger över varandra emellan filttäckena, vilken hög kallas en Bunt . Denna bunt förs sedan i pressen, för att fullkomligt pressa ut vattnet. Efter pressningen tar Läggaren (en papperslärling) varje särskillt, numera fastare pappersark fram under filten, lägger det på läggstolen, och stryker det med den såkallade Släpen; en bräda överdragen med kläde, varpå de sedan läggs över varandra, tills det blir tre Ris. Nu läggs papperet varvtals på golvet, och hängs på hårstreck, så att varje gång tre böcker kommer över varandra. När nu papperet är behörigt torrt, skalas det, d. v. s. : läggs arkvis, och sorteras till slut. Detta är behandlingen med tryck- och läskpapper. Till skrivpapper hör vidare, att det först dras genom limvatten, glättas med Slagstampen , som är en tung hammare, vilken sätts i rörelse av vatten, och till slut sorteras. Utskottet kastas då, och det övriga läggs tillsamman i böcker och ris.

Det bästa papper tillverkas i England, Frankrike, Holland och Schweitz.

Mjölnaren

använder i sitt yrke antingen vatten - eller väderkvarn . Den förra drivs på delade sätt: antingen faller vattnet ovanifrån på vattenhjulet, som därigenom sätts i rörelse, eller forsar det under detsamma och verkar detsamma.

Sädeskvarnen ger oss mjöl av spannmål och är därför oumbärlig. Säden hälls i tratten, varpå den efterhand faller på stenen, efter det genom pungen mjölet skiljes från kliet. På sånt sätt erhålls fint, mellan- och eftermjöl. Före malningen blir säden vattnad (skakad i ett för det syftet ditsatt soll) och fuktad.

De förnämsta beståndsdelarna av en vattenkvarn är: bommen, med stjärnhjulet , och ibland med sina båda trillingar och kamhjulet, vidare kvarnjärnet , som går mitt igenom kvarnstenarna ; sedan den orörliga liggaren (bottenstenen) och löparen, tratten med sin snäcka; pungen i mjölkistan och sikten.

[Start of page 16]

Väderkvarnarna har fyra vingar, som går korsvis genom axeln. På det vingarna alltid ska kunna vändas mot vinden, är det så inrättat, att hela kvarnen kan vridas omkring på sin fotställning. Stenarne i väderkvarnen är i allmänhet större än i vattenkvarnar; men allt annat är i den ena som i den andra.

De, som förstår sig på att bygga eller reparera kvarnar, kallas kvarnbyggmästare.

Utom sädeskvarnarna finns det även valk-, stamp-, pappers-, såg-, bark-, olje-, slip- och krutkvarnar o. a.

I valkvarnar valkas läder; kläde och andra tyger, så att de får behörig täthet. Stampkvarnen sönderstöter hårda ämnen. I papperskvarnen stampas eller, efter den nya uppfinningen, rivs lumpen till en deg, varav det sedan görs papper. I sågkvarnen sågas timmerstockar till plankor och bräder. I barkvarnarna mals allehanda slags bark till bruk för logarvare. I oljekvarnen blir hamp-, lin- och roffrö malna till mjöl och oljan utpressad. I slipkvarnen slipas allehanda eggjärn, och i krutkvarnen görs, av salpeter, svavel och kol, krut.

Man har även kvarnar som drivs med ånga.

Herr Dahl slutade och lade tavlorna, vilka han gång efter annan under sin framställning förevisat, åsido.

»Mina barn», fortsatte han efter en stund: »vad jag i kväll underrättat er om, hoppas jag att ni bevarar i ert minne.

Jag vill bara tillägga några ord:

Ha aktning för hantverkarna!

I er ålder fäster man sig ofta vid ytan och glömmer, att under ett mindre prydligt skal många gånger den bästa kärnan förvaras. Hantverkaren, strängt sysselsatt med sitt yrke, kan inte med ett finare yttre fängsla ögat. Och ändå är han, såvida han är flitig och skicklig, sitt fosterlands ära.

Ni är ännu unga och förstår lite eller inget av livet, men vid en mera framskriden ålder kommer ni som jag, älska och högakta dessa män, som många gånger lagar bostaden, under mödor och arbete förvärvar sitt bröd, och ni ska vara stolta och glädjas att bli en av dem, och då kanske minnas denna kväll och vår vandring genom verkstäderna.»

STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN. 1850.