Herr Dahl, en förmögen handlande i Stockholm, var lycklig make och fader. Trenne barn, två gossar och en flicka, skänkte hans lefnad glädje och fröjd. Det var hans högsta sällhet att om aftnarne, efter dagens bestyr, sitta vid sin fromma hustrus sida och betrakta de ungas oskyldiga lekar, och i barnens hjertan inplanta vänliga lärdomar. Också hyste de små en innerlig tillgifvenhet för den gode fadren och hvarje gång han inträdde i deras lilla kammare emottogo de honom med högt jubel.

Den äldre af gossarne, Henrik, var omkring åtta, och hans broder Albert sju år gammal Flickan, den yngsta i familjen, hade endast hunnit det femte året. Hennes namn var Hildegard.

Den kärlek fadren så innerligt skänkte dem förtjenade de äfven, ty mera lydiga och läregiriga barn finner man svårligen. En mörk och kall Novemberafton suto de små, muntra och glada som vanligt, framför den sprakande brasan.

Henrik, som var en mycket ordentlig gosse, hade lagt sina och syskonens leksaker framför sig på ett litet bord och var ifrigt sysselsatt att, så väl han kunde, laga det som gått sönder och blifvit bristfälligt.

Lilla Hildegard betraktade med stora ögon sin broders skicklighet, och slog gladt tillsammans sina händer då han lyckats att nätt limma ihop en brusten leksak, och sedan med färger ur den granna färglådan, en julgåfva från deras älskade moder, målade och återställde den i sitt fordna skick. Han var just nu fördjupad i det svåra göromålet att hopsätta en vattentunna, hvilken tillhörde broder Albert, och som genom ett olyckligt fall mot golfvet fått de flesta af sina band söndersprungna.

Men detta arbete ville ej riktigt lyckas för Henrik och gång efter annan såg han sin möda fruktlöst förspild.

[Start of page 2]

»Nej!» sade han slutligen knotande, »nej! Albert, det här går aldrig bra. Vi måste bedja pappa att han låter snickaren laga din vattentunna, det är hans yrke och han måste således förstå det bättre.» »Snickarens yrke,» anmärkte fadren, som under tiden inkommit, småskrattande åt den unge talaren. »Snickarens yrke är ej att laga tunnor, det tillhör tunnbindaren.»

»Ack! så roligt att du kom, pappa,» ropade barnen, och Henrik beredde sig att lägga de framtagna leksakerna på deras vanliga plats. »Nu berättar du visst något för oss,» sade Albert med bedjande röst.

»Ja, ja!» ropade lilla Hildegard, hoppande af glädje. »En saga. – En saga!»

»Historier och sagor», sade fadren betänksamt, »sådana kunna nog vara bra och undervisande, men i afton vill jag underhålla eder med något annat.» Vid dessa ord tog han ur sin bröstficka några kolorerade taflor och lade dem framför sig.

»Taflor! Taflor!» jublade Hildegard och hennes blåa ögon strålade med dubbel glans.

»Och hvad föreställa de?» frågade Albert nyfiket.

»Sätten er omkring mig så skolen J få se,» svarade fadren.

»Åh!» sade Henrik, med ett uttryck af bedragen förhoppning: »det der är ju intet nöjsamt. – Smeder och slagtare behöfver man ej rita af! Hvem vet ej huru de se ut och hvad de göra?» –

»Menar du det?» återtog fadren. Ditt yttrande nyss, då du ville skicka Alberts vattentunna till snickaren, bevisar att du ej har reda på skillnaden emellan handtverken. Och om du också vet namnet på en del yrken, är det mer än säkert att du ej har reda på huru de bedrifvas och hvilka verktyg man dertill begagnar. Jag vill derför gifva er några upplysningar derom. Dessa taflor som jag visat eder skola göra min framställning klarare och tydligare. Hafven J lust?»

»Gerna!» ropade barnen och Herr Dahl började.

[Start of page 3]

Bagaren

är en handtverkare, som är berättigad att baka och försälja allehanda slags bröd. Redan i Abrahams tid talas om bagare, derför är detta yrke mycket gammalt.

Bagaren begagnar mjöl, jäst, salt och vatten samt, till vissa brödsorter, mjölk, smör, ägg och åtskilliga kryddor. De redskap, han behöfver till bedrifvande af sitt yrke, äro: bakugn, (som är murad af tegel och kalk), ved, brödspadar, bakbräde, baktråg, kräckla, ugnsopare eller viska, såll, brödform, brödnagg, borstar o. s. v.

Bagaren tillrörer degen i baktråget, knådar den med händerna, och när den är väl arbetad och fått tillräckligt jäsa, gör han bröd deraf af åtskillig form och storlek. När ugnen är eldad, elden uttagen medelst kräcklan och ugnen utsopad medelst viskan, skjuter han in brödet på spaden, slår igen ugnsluckan och låter det vara derinne tills det är behörigen gräddadt, hvartill små bröd fordra en half, men stora en à två timmar.

Målaren

är en artist eller konstnär, som medelst pensel och färger afbildar åtskilliga föremål ur naturen och fantasien. Målarekonsten är mycket gammal och har sitt ursprung från Grekland.

Man indelar den i vattenmålning, oljemålning, freskomålning (målning på våt kalk), pastellmålning etc, hvarvid Målaren betjenar sig af vatten- eller oljefärger.

Målaren har, vid oljemålning, den grundade duken på ett staffli, framför hvilket han sitter eller står; i venstra handen håller han, utom paletten, hvarpå färgernaäro upplagda, målarstafven, för att dermed gifva stöd åt den högra, och målar de utkastade bilderna med penseln.

De berömdaste målare i gamla tider voro, hos Grekerna: Xeuxis, Parrhasius, Apelles och Protogenes. I nyare tider har isynnerhet Italien alstrat berömda konstnärer, såsom: Michael Angelo, Paul Veronese. Titian, Raphael, Tintoretti, Caracci, hvilken sednare var utmärkt i freskomåleri.

I Tyskland hafva Albrekt Dürer, Holbein och Kranach förvärfvat sig stort rykte.

Nederländska Skolan utmärker sig genom Rubens, Rembrand, van Dyk och Lucas van Leyden.

Berömde Svenske målare äro: Ehrenstrahl, Hörberg, Laureus, Wickenberg, Fahlcrantz, Westin.

[Start of page 4]

Slagtaren

slagtar tam och gödd boskap, hvilket sker dels i allmänna slagtarhuset, dels hemma hos honom. Den större boskapen, t. e. oxar, slås först för pannan med yxhammaren, hvarpå de sedan stickas i halsen, på det bloden må afrinna; de smärre, såsom kalfvar , får etc, stickas gemenligen genast.

Sedan kreaturet är slagtadt, afflås huden, inelfvorna , den såkallade räntan, uttagas och kroppen upphänges, hvarefter den sönderhugges i större eller mindre delar och försäljes.

Den egentliga Slagtaren befattar sig i allmänhet icke med svinslagt. Svinet, hvars kött allmännast kallas fläsk, skållas och rakas sedan det blifvit slagtadt.

Slagtarens redskap äro: yxa eller bila, knif , brynstål etc.

Såväl af det slagtade kreaturets kött och talg eller ister som af räntan göres allehanda slags korf; af svinet får man särskildt skinkor, hvilka insaltas rå och derefter rökas.

Muraren

uppför murar, hvalf , ugnar o. s. v. af tegel eller annan sten. Till bindningsämne behöfver han kalk och sand , hvaraf murbruk beredes, äfvensom lera ; hans förnämsta verktyg är murslefven .

Stenhuggaren

gifver medelst huggning åtskilliga stenarter, såsom granit (gråsten), marmor, sandsten o. s. v., den form, man önskar. Hans verktyg äro: cirkel , vinkelmått , lodbräde , riktsnöre , huggjern , mejslar , hammare m.m.

Bildhuggare

kallas den konstnär, som af trä och åtskilliga stenarter, såsom: marmor, alabaster och sandsten, efter konstens reglor hugger bilder, statyer etc. De skönaste arbeten förfärdigas af sten sedan Bildhuggaren förut af ler, gips eller vax format en modell, hvarefter han rättar sitt arbete. Hans förnämsta verktyg äro mejslar af åtskilliga slag, hammare , klubba , raspar , borrar etc.

För mer än tvåtusen år tillbaka funnes i Grekland de berömdaste bildhuggare, såsom: Phidias, Praxiteles. Nyare tiders utmärkta konstnärer i denna väg äro, i Italien: Mich. Angelo, Bandinelli, Bernini, Canova; i Frankrike: Girardon, Savassin; i Tyskland: Dannecker, Schwanlhaler; i Danmark: Thorwaldsen, och i Sverige: Sergel, Fogelberg, Byström.

[Start of page 5]

Vagnmakaren

förfärdigar af trä vagnar, kärror, skrindor, slädar o. s. v. Vagnshjulen bestå af naf, ekrar och lötar. Sedan vagnmakaren förfärdigat hela vagnen, som består af ställning och korg, beslås den af smeden, beklädes och stoppas af sadelmakaren samt målas af målaren.

Vagnmakarens verktyg bestå i bilor , sågar , hyflar , borrar , huggjern m. m.

Glasmästarens

yrke är att innefatta glasskifvor . Han beböfver härtill en diamant , hvarmed han skär glaset, lineal , tumstock , kittknif , hammare , stift etc. Glaset beredes i glashyttorna, med eldens tillhjelp, af aska, pottaska, kiselsten, sand, borax, salpeter, gips, koksalt etc. Det bästa är det Venetianska, Engelska, Franska, dernäst det Böhmiska.

Bryggaren

bereder af malt , humla och vatten en dryck, som kallas öl , eller, i svagare skick, dricka eller svagdricka . Det är en mycket gammal uppfinning, och någre vilja till och med gifva den gamle Egyptiske Konungen Osiris hedern af uppfinningen. Svenskarne tycka i allmänhet mycket om denna dryck.

Det brygges gemenligast af korn , men äfven af hvete , till och med hafre , sedan af spannmålen först malt blifvit beredt. Sedan det sistnämnda blifvit blött, låter man det något torka, på det det må börja gro, hvarpå det bringas på torklafven för att ännu mer torka.

Sedan maltet blifvit grofmalet, kommer det i mäsk-karet och mäskas, hvarpå det kokas i bryggkitleln . Den vätska, som derigenom erhålles, kallas vört, hvilken sedermera kokas med humla. Nu kommer den, med humla försatta vörten, i kylfatet , der den får vara tills den kallnat.

Sedan vätskan derpå blifvit bragt i stora kar, bringar man densamma i jäsning medelst jäst , hvarpå ölet är färdigt. Genom sednare utspädning med vatten, i mer eller mindre mån, erhålles såkalladt svagöl och svagdricka.

När ölet är väl brygdt och förvaras i en god källare, bäst iskällare, håller det sig länge. En egen sort öl är den såkallade portern, en Engelsk uppfinning, som sedermera blifvit eftergjord i Sverge, der denna dryck äfven är mycket i bruk.

Tunnbindaren

förfärdigar af laggar , som utvändigt sammanhållas af band , allahanda slags träkärl, såsom: fat , ankare , byttor , såar , ämbar .o.s.v.

[Start of page 6]

Till redskap behöfver han en fogbänk , hvarvid han tillyxar och hyllar virket, handbila , bandknif , klubba , hammare , tänger , borrar m. m.

Borstbindaren

förfärdigar af svinborst , get - och andra djurhår, borstar af olika storlek och form, penslar m. m.

Borsten eller håret insattes i små knippor i en träskifva af den skapnad och storlek, som Borsten skall erhålla, och fästes med hett beck eller messingstråd, hvarefter den skäres jemn på blyplåten med huggknifven .

Verktygen bestå vidare af skrufstäd , sylar , borrar o. s. v., äfvensom en skärbänk .

Sejlaren eller Repslagaren

förfärdigar af hampa och lin rep , snören o. s. v., och platsen, der han arbetar, kallas repslagarbana .

Hampan eller linet häcklas först och spinnes sedan medelst ett hjul, som har 2, 3 eller flere hakar, till 2-, 3-, 4-, ja ända till 16-tvinnade linor eller snören, af den groflek och styrka, som ändamålet, hvartill de skola användas, kräfver.

Kammakaren

gör af horn , elfenben , sköldpaddskal m. m. åtskilliga slags kammar . Sedan hornet blifvit pressad! och skuret i den form, kammen skall hafva, sättes denne i skrufstädet och färdigarbetas medelst dertill tjenliga filar och sågar .

Hornet kan äfven genom betsning erhålla utseende af sköldpadd.

Boktryckarens

yrke är att trycka böcker etc. Han arbetar såsom sättare eller tryckare.

Sättaren ställer sig framför stilkasten , hvari ett stort antal af hvarje bokstaf ligger i sitt särskilda fack, sätter manuskriptet, som skall sättas, i tenakeln , hvilken är af trä, tar vinkelhaken , som är af messing, jern eller trä och tjenar till, att den ena raden blir lika lång som den andra, i venstra handen och sätter med den högra den ena bokstafven efter den andra i nämde vinkelhake, tills de utgöra en full rad, och börjar då på nytt nedanför denna. När vinkelhaken sålunda är full med sådane rader, flyttar han dem i skeppet, och fortfar så tills kolumnen eller sidan är full, hvarpå han ombinder denna med ett snöre och skjuter den på sitt behöriga ställe på sättbrädet. När så många kolumner äro utskjutna, att arket är fullt, omgifver han dem med steg, som bestå i träslåar, borttager snörena och kilar det hela fast i en

[Start of page 7]

jernram , som sedan af tryckaren lyftes i pressen , hvarest den erhåller färg ( trycksvärta ) förmedelst valsen, hvareftera först korrekturet afdrages. När nu begge sidorna af ett ark, skön- och mot-trycket, blifvit åtdragna, genomses detta af korrektorn, som utmärker de deri befintliga felen i randen; derefter upptager sättaren, medelst ålen (en rak syl) de oriktiga bokstäfverna eller orden och insätter rätta i stället; och när till slut reviderarket är aftryckt, på det man måtte kunna se, om allt, som var anmärkt i korrekturet, blifvit rättadt, så börjas tryckningen. De tryckta arken upphängas på streck, torkas och läggas på hvarandra i högar.

Den brukade formen aftvättas sedan medelst skarp lut och en borste på vaskbrädet och stilarne lossas från stegen, hvarpå bokstäfverna af sättaren afläggas , d. v. s. läggas tillbaka i sina fack i kasten.

De olika stilsorter, hvaraf Boktryckaren betjenar sig, kallas missal, sekunda, cicero, korpus, petit (hvilka trenne sistnämda äro antingen fraktur eller antiqva, Svensk eller Latinsk stil) etc. etc. Formaten äro folio, qvart, oktav, duodes o. s. v.

Boktryckarkonsten uppfanns af Johan Guttenberg, en Tysk, i 15:de seklet, och blef sedermera af andra förbättrad.

I nyare tider försökte Didot i Paris att trycka med stereotyper, d. v. s. sammangjutna bokstäfver. Sådane böcker hafva företrädet framför de på vanligt sätt tryckta, emedan de äro felfriare och billigare.

Timmermannen

arbetar trävirke , för att deraf bygga hus, fartyg m. m. Trädet fälles i skogen, hvarpå det med bilan hugges till bjelke o. s. v. Timmermannens verktyg äro, utom det nyssnämnda, handyxa , såg , hyfvel , borr , vattenpass , vinkelmått , tumstock , mätsnöre o. s. v.

Tak- eller Skiffer-Täckaren

En handtverkare, som täcker ett tak med tegel, för att skydda det mot regn och stormar. På de ställen, der man begagnar skiffer i stället för tegel, kallas sådane handtverkare skiffer-täckare. Skiffern upogräfves, tillredes, sorteras: i fot-, tak-, ränn- och vattenstenar. En sådan handtverkares verktyg bestå af en hammare , en hållhake , tåg , stege , murslef och kalk-ämbar .

Hofsmeden

Denne handtverkare sysselsätter sig med att sko hästar, samt att beslå vagnar, kärror, plogar etc; att förfärdiga yxor, hammare etc. Han har i sin verkstad ässja och städ. I ässjan glödgas jerne med kol och gifves på städet den form det skall hafva.

[Start of page 8]

Då man skor hästar måste man vara mycket uppmärksam att de ej sömstickas. En hofsmed måste äfven känna hästläkarekonsten.

Hans verktyg äro flere slags större och mindre hammare , tänger , skrufklåfvar , filar , raspar , spikjern etc.

Färgarens

yrke består i att gifva ull, garn och tyger af alla slag den färg, som ästundas.

Färgaren antager blott fem hufvudfärger, af hvilka han genom blandning frambringar de öfriga. Den äkta blå färgen erhåller han af indigo eller vejde; den oäkta af campescheträ . Den äkta röda fås af cockenille , den medelmåttiga af krapp och andra ämnen, och den oäkta af bresilja och safflor . Genom blandning af blått och rödt uppkommer violett. En gul färg gifva isynnerhet Orlean, Qvercitronbark och Vau. Gult och blått gifva en grön färg.

Brunt färgas med valnötskal , valnötsrot , albark , sumack , sandel . Med galläpplen , sumack och en tillsats af kopparvitriol och vinsten beredes den svarta färgen.

För att färga ospunnen ull, lägger man den, då färgen är tillredd, i kypen (färgkitteln) och rör flitigt om med en käpp. Häri får den ligga längre eller kortare tid, alltefter som färgen skall bli mörkare eller ljusare. Derpå upptages den, kastas på en bår, som lägges öfver kitteln, på det färgspadet må rinna af, hvarefter den sköljes i rent vatten och torkas.

Innan ullen bringas till färgning måste den alltid förut genom tvättning vara renad från smuts och fett.

När stora tygstycken skola färgas, ställes en härfvel öfver kypen, förmedelst hvilken tyget hasplas in och åter upp ur färgvätskan och hålles i en beständig rörelse deri; och när det nu fått sin behöriga färg, slås det tillsammans och upphänges öfver en ställning, så att vätskan kan afrinna, och sköljes sedan i sjön.

Kopparslagaren

förfärdigar af koppar åtskilliga slags kärl, såsom brygg - och bränvins - pannor, flaskor , fat , kaffepannor och andra kokkärl etc. Han får kopparn i plåtar och arbetar den såväl kall som glödande, och förtennar gemenligen sina kärl med tenn.

Kopparslagarens redskap äro: större och mindre städ , hamrar , träklubbor , mejslar , skrufstäd , filar o.s.v.

[Start of page 9]

Bleckslagaren

förfärdigar af jernbleck åtskilliga husgeråd och kökssaker, såsom the - och kaffekokare , ljusstakar , lanternor , trallar , durchslag , flaskor , takrännor , ugnsrör etc.

Bleckslagaren skär eller klipper först till blecket, efter cirkel och vinkelhake, och sammanlöder sedan delarne med snällod, (som består af 1 del bly, 1 del tenn och 2 delar vismuth); men sådane varor, som skola utsättas för elden, såsom kokkärl etc, falsas eller naglas tillhopa.

Svarfvaren

förfärdigar af trä, ben, horn och metall åtskilliga saker, såsom: kulor , käglor , ringar , knappar , käppknappar , spinnrockshjul , piphufvuden , bräd - och schackspel m. m.

Han gör alla sina arbeten vid svarfstolen och begagnar dertill föjande verktyg: cirkel, mejsel, borr, skärdon, svarfjern , sticksåg, raspar, filar, tänger, hammare, med flere andra instrumenter.

Hvarje material, hvaraf något skall svarfvas, insättes vågrätt i svarfstolen och kringvrides medelst en trampinrättning kring sin axel, hvarunder man medelst svarfjernet ger det den skapnad, det skall erhålla, samt poleras då det är färdigt.

Skräddaren

förfärdigar af åtskilliga slags tyger, såsom siden , ylle (kläde) o. s. v., manskläder, såsom rockar , vestar , byxor etc.

Han tager först mått, skär sedan till tyget efter detsamma, tråcklar sedan ihop de enskilda tygstyckena, syr sedan klädningen färdig och pressar den.

Skräddarens verktyg bestå i sax , pressjern , nålar , tråd , fingerborg och aln .

Smeden

förfärdigar jernarbeten af allehanda slag, hvaribland äfven lås, hvilkas förnämsta beståndsdelar äro kolfven , fjedern , vredet och nyckeln. Smeden är antingen, alltefter som han förfärdigar finare eller gröfre arbeten, klensmed eller grofsmed . Den sednare är tillika Hofslagare . Hans verkstad är försedd med ässja , större och mindre städ , släggor , hammare , skrufstäd , filar o. dyl.

I ässjan glödgas jernet eller stålet och gifves sedan, medelst hammaren, på städet den form, det skall halva.

[Start of page 10]

Skomakaren

förfärdigar stöflor , skor , tofflor etc. af åtskilliga lädersorter, såsom af oxe, kalf, får och bock, samt äfven af tyger. Liksom Skräddaren tager han också mått med en pappersremsa.

Stöflor eller skor åt manspersoner göras vanligen af oxhud eller kalfskinn (i Läderhandeln kalladt vaxläder); fruntimmersskor och kängor af får- eller bockskinn, eller saffian (färgadt skinn) eller siden- och annat tyg.

Till stöflor tillskäras först skaften och recefterna, sedan fastsys sidofodringen , bindsulan fästes, recefterna krökas, lästen insattes, yttersulan anbringas och klacken pålägges, stöfveln svärtas och afputsas (blankas), hvarpå den är färdig.

Skorna äro så kallade randskor eller vända skor. Vid de sednare lägges sulan på lästen, ofvanlädret, med köttsidan utåt, fastsys dervid, skon tages af lästen, och nu först utvändes utsidan.

Fruntimmersskor arbetas lättare och finare.

Skomakarens verktyg bestå i pryl , syl , kniptång . hammare , spännrem , becktråd , borst , putsträ , tillskärarebräde , läster och stöfvel-block etc.

Tenngjutaren

förfärdigar af tenn fat , tallrickar , kannor , skedar och andra för ett hushåll nödiga kärl.

Hans hufvudsakligaste arbete består i formarnes förfärdigande, smältningen, gjutningen och svarfningen.

Till gjutning af tallrickar och andra kärl, som icke äro bukiga. fordras formar af messing, bly, sten, gips eller lera, hvilka bestå af tvänne delar; men till pjeser som äro bukiga, såsom kannor o. dyl., sammansättes formen af 4, ja flere delar.

När stycket är gjutet, svarfvas och till slut poleras det. Tenngjutarens redskap bestå i smältugn, smältdegel, stöpslefvar , formar , pressar , städ , svarflåda , åtskilliga svarfjern , tänger , mejslar , hammare , filar etc.

Guldsmeden

äfven Guld- och Silfverarbetare kallad, förfärdigar af guld och silfver åtskilliga saker, såsom: fat , tallrickar , thekannor , skedar o. dyl.; dock sysselsätta de sig äfven med förfärdigandet af smycken af guld och silfver samt ädelstenar, ehuru det sednare egentligen tillhör Juveleraren.

[Start of page 11]

Guldet och silfret arbetas icke i rent tillstånd, utan uppblandadt. Guldet uppblandas antingen med silfver eller koppar och värderas efter karater; det finaste guld är 24 karat och kallas då dukatguld; 18 karat är det sämsta kontrollguld.

Det finaste silfret är 16-lödigt.

Till lödning begagnar Guldarbetaren slaglod , som består af till guld: af dukatguld, silfver och koppar; till silfver: af silfver och messing, och erhålles flytande genom borax och glasgalla.

Genom polering gifves, efter förarbetningen, guldet och silfret en skön glans.

En utmärkt guldsmed var Italienaren Benvenuto Cellini.

Garfvaren

bereder åtskilliga slags hudar och skinn af djur. De indelas i Lo- och Hvitgarfvare (Karduansmakare). De förra betjena sig af ek- och tallbark, som, i sitt härtill preparade skick, på Tyska kallas »Lohe»; deraf deras namn.

Garfvaren inblöter de torra hudarne någon tid i vatten, upptager dem sedan, beströr köttsidan med salt, slår ihop dem och låter dem i detta skick ligga 8 till 12 dagar, afskafver sedan med skafknifven på skafbocken håret, hvarpå de betsas, d. v. s. läggas i en inmurad kittel, som innehåller en lut af tall- och ekbark, och sist i gropen, hvarest de beströs med grofmalen bark och oftare omvändas och få ligga till lädret är fullkomligt garfvadt, hvarpå de upptagas och förvaras till försäljning.

Detta är såkalladt sulläder; men Logarfvaren bereder äfven smorläder, hvilket sednare tillverkas af tunna hudar.

Hvit - eller Sämskgarfvaren (Karduansmakaren) förarbetar skinn af kalf, får, bock, äfvensom af rådjur, hjortar, elgar o. s. v. och gör dem så mjuka, att kläder kunna förfärdigas deraf.

När man vill bereda det slags gula skinn, som man kallar sämsk, tvättar man först de rå hudarna och lägger dem i kalk, befriar dem sedan från håret eller ullen, och sedan de ännu engång blifvit inkalkade och skafna med skafjernet, läggas de i stark lut, skafvas liksom förut, strykas, tvättas och läggas i klibetsen. När de blifvit upptagna, urvridna och valkade, samt derefter flere gånger insmorda med fisktran och torkade, tvättas de ännu engång i luten och torkas, hvarefter de äro färdiga.

Det hvita såmsket beredes på samma sätt, utom att det icke valkas eller smörjes med fisktran, utan göres hvitt med tillhjelp af alun.

[Start of page 12]

Kakelugnsmakaren

gör af lera eller krukmakaregods kakel till ugnar äfvensom allehanda köks- och andra käril, såsom krukor , fat , tallrickar , pannor , deglar m. m.

Leran knådas och stampas samt formas sedan. De formade styckena torkas i solsken eller fria luften, blifva derefter glaserade och brännas slutligen i ugnen.

Hans verktyg äro skifvan , skenan , lerstampen , åtskilliga slags formar , hammare , borste o. s. v.

Bokbindare

kallas den handtverkare, som inbinder till böcker tryckta, skrifna eller endast rena pappersark. Förfarandet härvid är följande: arken såvida de ej förut äro limmade, t. ex. skrifpapperet - planeras, d. v. s. dragas genom limvatten och åter torkas, falsas, d. v. s. hopvikas och strykas med en benknif , bultas med en klubba, bringas i häftlådan etc. hvarefter bandet anbringas och boken är färdig. De vanliga banden äro af papp , skinn , pergament , cloth (ett slags tyg) och skiljas i välska, halffranska, helfranska o. s. v.

Äfven förfärdigar Bokbindaren portföljer, fodral och andra papparbeten.

Sadelmakaren

förfärdigar af läder sadlar , selar , remtyg , tömmar , piskor , kappsäckar , jagtväskor m. m. samt bekläder och stoppar vagnar o. s. v.

Hans verktyg utgöras af skärbräden , klåfve , knifvar , hammare , tänger , sylar m. m.

Väfvaren

väfver tyger af allahanda slags garn. Det ges ylle (klädes-), siden-, bomulls- och linneväfvare , hvilka få sin benämning efter den tygsort, de väfva.

Deras verktyg äro hufvudsakligen väfstolen , skärkronan , ramen och spolrocken etc. Väfstolens förnämsta delar äro åter väfskeden, skaften, bommen, trampor, lattor, spännaren, skottspolen, borsten etc.

Väfnadon tillgår på följande sätt:

Ränningen upphasplas ordentligt, hvilket tillgår på det sätt, att tjugu nystan garn läggas i en låda af tjugu rum, trådarne dragas genom ett bräde med tjugu hål och upptagas tillsammans på en stor krona af samma längd som det blifvande tyget, och detta förnyas så ofta som erfordras till det sistnämdas tillämnade bredd.

[Start of page 13]

Trådarne dragas genom skeden och solfven och upplyftas och neddragas ömsom medelst tramporna, oftast på ett ganska konstigt och inveckladt sätt, alltefter som mönstret fordrar.

Mellan dessa upp- och neddragna trådar af ränningen införes inslaget förmedelst spolen, som löper fram och tillbaka deremellan, och för hvarje gång slås hårdt till med skeden.

När väfven, om denna är ofärgad af linne eller bomull, är färdig, tages den ur stolen och antingen blekes eller användes oblekt.

Af fårull förfärdigas ylletyger, såsom kläde, vadmal, flanell etc, och de, som förfärdiga dem, kallas klädesfabrikanter, och deras yrke utgör ett eget för sig. Det härtill erforderliga garnet beredes af fabrikanten. Då väfnaden är färdig, kommer den i valken, för att valkas, och öfverskäres sedan (en operation, hvarigenom den grofva luggen borttages), och nu är varan färdig.

Ullens finhet bestämmer varans godhet och värde. Den finaste ullen kommer från Spanien, dock äfven i andra länder har man sökt förbättra ullen genom fårafvelns förädling.

Sidenväfvaren förfärdigar af silke åtskilliga slags tyger. Detta få vi till största delen från Italien och Frankrike, hvarest det erhålles af silkesmasken.

Bundtmakaren

som äfven kallas Körsnär, bereder skinn af djur, på så sätt, att han låter håret sitta qvar, men betager dem deras styfhet och gör dem mjuka och varaktiga, så att de kunna användas till vinterplagg.

De råa skinnen insmörjas med svinister, knådas sedan i tramptunnan, skafvas (naturligtvis på köttsidan), bestrykas med salt och vatten, skafvas ännu engång med det trubbiga skafjernet , hvarefter man skrider till hårens slätkammande.

Om det är fett på hudarna, renar han dem medelst att beströ dem med varm sand och gips samt derpå knåda dem med varmt kli. Genom konst kan Bundtmakaren gifva skinnen en vacker färg.

Hattmakaren

förfärdigar hattar af åtskilliga ullsorter.

Ullen piskas först med käppar, på det den måtte bli rätt lös samt fri från dam och orenlighet. Derefter blir den krämplad och till slut fackad medelst fackbågen och sålunda förberedd till hopfiltning.

När detta skett bringas den, förmedelst vissa handgrepp, i lösa filtstycken i form af en triangel, som kallas ett fack; till en hatt fordras fyra sådane fack.

[Start of page 14]

Härpå filtas dessa fack, hvilket sker på en het kopparplåt, och valkas sedan, derefter börjar man forma hatten och gifva honom sin skapnad, i det man bearbetar den på en träform, hvarpå den sedan ställes att torka.

Till slut färgas den, hvartill tages bresilja, vitriol och galläpplen, styfvas, pressas, fodras och stofferas. Grofva hattar göras endast af fårull; men de finare få en tillblandning af har-, kanin- eller bäfverhår . De sednare lemna de finaste och dyraste hattar.

I en sednare tid har man börjat öfverkläda de af ull förfärdigade stommarna med felb, ett eget slags af silke förfärdigadt tyg.

Snickaren

förarbetar inhemskt och utländskt trä till åtskilliga husgerådssaker m. m., såsom: skåp , sängar , bord , stolar , byråar , skrin m. m., dem han förfärdigar med mer eller mindre prydlighet.

En snickare, som vill anses duglig i sitt yrke, bör icke allenast kunna tekna, utan äfven känna ordningen af de fem pelareslagen.

Hans verktyg äro: hyflar , sågar , huggjern , hammare , cirklar m. m. och hans arbetsbord är hyfvelbänken . Till bindemedel begagnar han lim.

Mechanikern

som äfven kallas mathematisk instrumentmakare, förfärdigar de mathematiska instrumenter , som användas i geometrien, optiken, astronomien etc, såsom: bestick , mätbord , astrolaber , qvadranter , sextanter , oktanter o. s. v., åtskilliga sorter slipade optiska glas, såsom kikare , glasögon , barometrar , thermometrar , luftpumpar , elektricitetsmaschiner etc.

Mången Mechanikus har förvärfvat sig ett stort rykte, t. ex. Brandes, Herschel, Dollond o.a.

Pappersmakaren

Det ställe der papper beredes kallas pappersqvarn , och egaren deraf pappersmakare eller pappersbruksegare. Förfärdigandet deraf sker på följande sätt: De gamla lumporna sorteras i lumpboden; derefter sönderskäras dessa med skärverktyg och uppmjukas i tråg, tills de kommit i en viss grad af förruttnelse; då stampas de fina i stampqvarnen hvilket arbete fordrar 24 timmar. Derefter blifva de upptagna och bortförda. Dessa fina lumpor kallas då halftyg , som sedan komma i den såkallade Holländaren (en vals med många knifvar) hvarest de göras till heltyg. Derefter kommer det i den såkallade Räfslådan , hvarest det genomarbetas och förvandlas till en tjock välling. Ur denna låda

[Start of page 15]

kommer vällingen i Byttan ; ett stort fat som nedifrån kan uppvärmas genom en kopparblåsa. Vid Byttan står Byttdrängen, hvilken med ett ämbar upphämtar så mycket tyg i en messingsform som behöfves till ett ark. Tyget sätter sig straxt på formens stålträdsbotten, och betäcker densamma, hvarpå sedan formen en gång skakas öfver byttan, hvarvid vattnet afrinner genom formens trådgaller; ifrån formen kommer det sedan på Filten , som Filtgesällen har framför sig på en bräda, hvarpå sedan åter lägges en filt, hvarpå det andra arket föres; och detta fortgår så länge tills en hög af 181 böcker ligger öfver hvarandra emellan filttäckena, hvilken hög kallas en Bundt . Denna bundt föres sedan i pressen, för att fullkomligt utpressa vattnet. Efter pressningen tager Läggaren (en pappersgesäll) hvarje särskildt, numera fastare pappersark fram under filten, lägger det på läggstolen, och stryker det åtskils med den såkallade Släpen; en bräda öfverdragen med kläde, hvarpå de sedan läggas öfver hvarandra, tills det blir tre Ris. Nu lägges papperet hvarftals på golfvet, och hänges på hårstreck, så att hvarje gång tre böcker komma öfver hvarandra. När nu papperet är behörigt torrt, skalas det, d. v. s. : lägges arkvis, och sorteras till slut. Detta är behandlingen med tryck- och läskpapper. Till skrifpapper hör vidare, att det först drages genom limvatten, glättas med Slagstampen , som är en tung hammare, hvilken sättes i rörelse af vatten, och till slut sorteras. Utskottet utkastas då, och det öfriga lägges tillsamman i böcker och ris.

Det bästa papper tillverkas i England, Frankrike, Holland och Schweitz.

Mjölnaren

begagnar för sitt yrke antingen vatten - eller väderqvarn . Den förra drifves på tväggehanda sätt: antingen faller vattnet ofvanifrån på vattenhjulet, som derigenom sättes i rörelse, eller forssar det under detsamma och verkar detsamma.

Sädesqvarnen ger oss mjöl af spannmål och är derför oumbärlig. Säden hälles i tratten, hvarur den efterhand faller på stenen, hvarefter sedan genom pungen mjölet skiljes från kliet. På sådant sätt erhålles fint, mellan- och eftermjöl. Före malningen blir säden vannad (skakad i ett dertill enkom inrättadt soll) och fuktad.

De förnämsta beståndsdelarne af en vattenqvarn äro: bommen, med stjernhjulet , och ibland med sina båda trillingar och kamhjulet, vidare qvarnjernet , som går midtigenom qvarnstenarna ; sedan den orörliga liggaren (bottenstenen) och löparen, tratten med sin snäcka; pungen i mjölkistan och sikten.

[Start of page 16]

Väderqvarnarne hafva fyra vingar, som gå korsvis genom axeln. På det vingarne alltid måtte kunna vändas mot vinden, är det så inrättadt, att hela qvarnen kan vridas omkring på sin fotställning. Stenarne i väderqvarnen äro i allmänhet större än i vattenqvarnar; men allt annat är i den ena som i den andra.

De, som förstå sig på att bygga eller reparera qvarnar, kallas qvarnbyggmästare.

Utom sädesqvarnarne finnes det äfven valk-, stamp-, pappers-, såg-, bark-, olje-, slip- och krutqvarnar o. a.

I valkqvarnar valkas läder; kläde och andra tyger, så att de få behörig täthet. Stampqvarnen sönderstöter hårda ämnen. I pappersqvarnen stampas eller, efter den nya uppfinningen, rifves lumpen till en deg, hvaraf sedan göres papper. I sågqvarnen sågas timmerstockar till plankor och bräder. I barkqvarnarne males allehanda slags bark till bruk för logarfvare. I oljeqvarnen blifva hamp-, lin- och roffrö malna till mjöl och oljan utpressad. I slipqvnrnen slipas allehanda eggjern, och i krutqvarnen göres, af salpeter, svafvel och kol, krut.

Man har äfven qvarnar som drifvas med ånga.

Herr Dahl slöt och lade taflorna, hvilka han gång efter annan under sin framställning förevisat, åsido.

»Mina barn», fortfor han efter en stund: »hvad jag i afton underrättat eder om, hoppas jag att J bevaren i ert minne.

Jag vill blott tillägga några ord:

Hafven aktning för handtverkaren!

I eder ålder fäster man sig ofta vid ytan och glömmer, att under ett mindre prydligt skal mången gång den bästa kärnan förvaras. Handtverkaren, städse sysselsatt med sitt yrke, kan ej med ett finare yttre fängsla ögat. Och ändå är han, såvida han är flitig och skicklig, sitt fosterlands ära.

I ären ännu unga och förstån litet eller intet af lifvet, men vid en mera framskriden ålder skolen J som jag, älska och högakta dessa män, som i den mången gång låga boningen, under mödor och arbete förvärfva sitt bröd, och J skolen vara stolte och glädjas att blifva en af dem, och då måhända minnas denna afton och vår vandring genom verkstäderna.»

STOCKHOLM, TRYCKT HOS JOH. BECKMAN. 1850.